Dmitri Tokmantsev

Tallinn, Estland

Jag heter Dmitri men mina vänner kallar mig för Dima. Jag är 32 år men känner mig som 25 och bor i Tallinn, Estland. Jag är grillchef och spenderar dagarna i restaurangköket, men funderar på ett karriärbyte. Att jobba med sociala medier hade varit perfekt, så att jag kan arbeta på distans från en liten by mitt ute i ingenstans. Jag är egentligen bara en vanlig kille som tycker om att vara utomhus. En kille som alltid försöker hitta något vackert och speciellt i allt som omger honom. En introvert som föredrar vilda skogar framför nattklubbar. En äventyrssökare och en optimist.

Aktiviteter
Bushcraft, Fiske & Matlagning

Q&A med Dmitri

Motto att leva efter?

Om du vill ha någonting, så finns det inget som stoppar dig.

Förutom nödvändigheter, vad för sak kan du inte leva utan?

En kram från min fantastiska fru.

Vad är viktigt för dig?

Det är en fråga som jag inte vet om jag kan besvara. Jag tror att så snart jag når de mål jag har för närvarande, så kommer det omedelbart att dyka upp nya. Vad som är viktigt för mig just nu, behöver inte vara detsamma imorgon.

Om du kunde vara ett djur, vilket hade du varit?

En iller! De är skarpa och roliga, snabba och nyfikna, men kan bita ifrån väldigt hårt om du förtjänar det. Tro mig, jag har en iller som husdjur.

Vilken plats vill du resa till härnäst?

Jag skulle vilja resa till norra Finland eller Sverige. Jag vill rida på renar, fiska i den vackra naturen och meditera under norrskenet.

Vad är din relation till naturen?

När jag var liten hade jag inget bättre för mig än att leka med mina vänner i skogen. Kottar fick agera granater. Jag kommer också ihåg att jag spenderade mycket tid med att plocka svamp och bär, och att åka ut på Östersjön med min styvpappa.


Numera är jag en vuxen man som verkligen saknar sin barndom. Även om jag inte kan resa tillbaka i tiden, så kan jag fortfarande vara ett med naturen idag. Och det är nästan roligare att spendera tid utomhus i vuxen ålder, med mer frihet och ansvar.


Att vara utomhus är den bästa terapin för mig, att kunna landa i nuet och reflektera över min tillvaro. Jag vet inte riktigt hur det blev såhär genom åren, det hände bara. Det är först nu, när jag berättar det här för er, som jag inser vilken friluftsmänniska jag faktiskt har blivit och är.